bananabambi

Dags för en kvällspromenad. Ska bli skönt. Även fast jag varit ledig idag är jag trött. I morgon väntar en lång dag. 07-20, utan rast. Känns tungt, men ibland blir dagarna så när oförutsätta saker ska utföras. Det är tur att jag är flexiblel.

Idag var jag, barnen, Maria och Emil hos Cicci, barnen lekte och det var kul att träffa Cicci och Maria. Inte så ofta vi ses nu för tiden.

Senare på eftermiddagen skrev vi kontrakt på en sommarstuga, det har varit påtänkt sedan i höstas men av olika anledningar inte blivit av förrän nu. Själva tomten är igenväxt och husen är i princip bara ruckel. Så det finns lite att göra.

Nu ska jag ge mig ut med Sonya. Det är konstigt att hon alltid förstår när det är dags att ge sig ut, hon måste känna det på sig. Eller se tecken på att jag avancerar mot dörren men ständigt fastnar vid olika saker som gör att promenaden får vänta.

Just nu är det så förbaskat äckligt att ge sig ut, och jag skäms onekligen över att tillhöra "hundägar"-kategorin. En enda gång för några år sedan lämnade jag en bajs, då jag bara hade en påse med. Och jag lovar, jag kände mig riktigt kriminell och väntade hela tiden att någon skulle komma efter och vråla åt mig att plocka upp efter min äckliga hund. Och JA! Jag tog senare bilen (eller om det var cykeln...?) och plockade upp bajset. Men jag fattar inte att folk inte kan plocka upp. Jag menar, det jobbiga i att ha hund ligger väl knappast i just bajsplockandet..? Det jobbiga är ju de gångerna de är sjuka. Eller har ätit något olämpligt och sedan sprutmålar både golv och tapet bara för att de skiter lodrätt och inte vågrätt. Eller de hundmänniskorna kanske struntar skiter (hehe) i sådant också?

Jag låter inte ens Sonya gå där jag vet att det är mycket oplockad skit. Bara för att jag är rädd att någon ska tro att jag låter henne skita fritt. Hon får gå nära mig och inte så mycket som nosa på de fläckarna.

Jag vet speciellt en grabb här i stan, som har en pitbull/amstaff/tattargatukorsning som han aldrig skulle plocka upp efter. I know him. Har gått i samma pararellklass. Har ett flertal sett honom spela helt oförstående när hans jycke skiter utanför GB. Noll reaktion liksom. Om jag vore lite modigare skulle jag plocka en full påse hundskit och trycka in i hans brevinkast. Alternativt posta till honom. Tyvärr är jag den fredliga och inte alls speciellt modiga typen. Vore jag det kunde jag ju faktiskt be honom plocka upp när jag såg honom, men jag vet som sagt vem det är, och det är ingen jag vill säga sådant till. Av ren självbevarelsedrift.

Jag & Elis sitter vid tv´n och dricker varm choklad och kaffe, och äter mandarin och äpple. Ser på barnprogram och bara myser. Riktigt skönt. Alvin sover gärna längre på morgonen, så han och Björn lurar fortfarande.

Nu vaknade Alvin, och det första Elis säger är: Oh Alvin, jag tycker om dig! Vill du ha ett äpple av mig? Du får ett! Alvin törs knappt ta emot, gångerna Elis är sådär givmild är lätträknade, och ofta finns det en baktanke bakom att bjuda. Sedan säger Elis: Du får lite varm choklad av mig! Här, lyft här och upp mot munnen. Jag tror inte Alvin var så sugen på choklad när han inte ens gnuggat sömnen ur ögonen. Men antingen törs han inte säga ifrån, eller så passar han på att utnyttja Elis givmildhet. Sedan frågar Elis. Vill du se på Rorri Alvin? Alvin tittar på mig. Sedan på Elis. Sedan på filmen. Och tror det är något dumt skämt. Elis har nog aldrig valt Alvins favoritfilm åt Alvin. Efter en lååånga väntan svarar Alvin tveksamt Jaaaaa..?. Okey mamma, säger Elis, sätt i filmen!

Så nu ser vi Rorri. Alvin ville inte ha en egen mugg choklad utan de ska dela på den Elis bjuder ur. Och jag funderar på vad som tagit åt Elis och hur många minuter det kommer hålla i sig.

Usch, halv sex var i tidigaste laget. Men Elis är febrig, eller var. Ha har inte saget ett ljud, men sovit lite oroligt och legat och klappat på mig. Han är så go. Han och Alvin vaknade samtidigt vid ett, och båda hade kisssat i sängen. Och den som bäddat (Björn) hade inte lagt något skydd under lakarnen, så båda madrasserna var plaskvåta. Så jag har tvättat sängkläder och gnott madrasser, sorterat tvätt, plockat leksaker, etc. Vardagsavkoppling ;-).

Elis fick vara hemma från dagis igår, han hostar så. Och igår EM fick han feber, när jag hämtade honom från pappa och mamma kaskadspydde han tre gånger i bilen. Fast det blev lite väl mycket bus när jag hämtade honom, han hade haft det lungt hos mormor och morfar medan jag jobbade, och när jag och Alvin kom så drogs tempot upp. Inga spyor i bilen tack och lov, men hela bilstolen så klädseln är i tvätten. Och bilstolen i duschen. Tänk så mycket skrymslen det är i en bilstol, och får man inte bort allt kräks luktar det ju uäck sedan.

Björn har sovmorgon, som vanligt. Sedan vi fick barn har han typ erbjudit sig två gånger att gå upp med dom. Jag är principfast och vägrar be honom. För då tar det hundra år innan han ens masar sig upp ur sängen, sedan ska det uffas och stånkas och suckas och letas kläder och skällas på barnen och då är jag redan klarvaken.

Jag känner mig allmänt bitter och gnällig just nu. Jag hatar verkligen renoveringslivet. Med damm och spikar och skit som sätter sig i vartenda klädesplagg. Vi har sågspån och damm överallt och Björn har lika lite ork och tid som jag. Jag har all markservice här hemma, Björn fixar mat till barnen och sig när jag jobbar, och ibland slänger han in en tvätt om han saknar kallingar, men annars ligger allt på mig. Och det är egenvalt, helt. Då han sköter all renovering, det har aldrig varit något snack eller gnäll. Men när de inte händer något med renoveringen, när han kväll på kväll på kväll tillbringar tid med snöskottning/sandning/pelletskörning/diverse andra saker hos sin pappa, då känns det så meningslöst.

Åhhh suck.

Nu ska jag ner och ta reda på disk. Och tvätt. Och spikar som ligger överallt och dammsuga hallen då det rasar ner spån över alla kläder om man rör sig i trappan.

Idag delad tur. Har haft lite plock och pyssel här hemma. Fryser och känner inte för den där långpromenaden jag planerade. Ska dock gå till jobbet, regnet till trots. Åker så mycket bil så det känns skönt att gå som omväxling, lite vardagsmotion som är väl värd att utnyttja. Ska dessutom handla åt mormor innan jag börjar, hon hade "ingenting hemma", som vanligt när jag inte varit på besök på ett tag. Har varit så mycket i helgen att jag inte hunnit hälsa på henne. Men hon var här i söndags, när Björn fyllde.

Just nu har jag plockat fram kläder, tänker jobba i myskläder för ovanlighetens skull. Brukar alltid ha tunika, kjol, tajts, stövlar. Det är min stil. Men på kvällarna är det annat att göra, man är mest inne och då är det skönt att ha slappa kläder. Fick gräva länge och väl innan regnjackan hittades. Om jag nu kan ha den. Det är ju tragiskt att jag gått upp nästan 15 jävla kilon sedan jag gick ner allt för två år sedan. Jag vet inte vad jag ska skylla på. För lite motion, ingen motivation att träna.

Fast mest har jag gått upp sedan i somras, kanske beror på att jag pluggat och jobbat och faktiskt inte orkat göra något mer. Det är som att luften går ur mig varje kväll när det är laggdax för barnen, jag störtar i säng och alla planer löses upp. Det är ju inte så att jag sätter mig vid datorn, inte ens det har jag motivation till. Jag somnar, och kommer inte igång med någonting sedan. När jag jobbar ringer klockan 4.45, och så går jag upp vid fem. Det är ju inte så konstigt att orken tryter framåt kvällen. Men ska det vara så här? Jag inbillar mig att det kommer kännas lättare att ge sig ut och gå/jogga så snart snön försvinner och det blir ljusare. Jag hoppas det. Annars blir det en tuff TjejVätternrunda i juni. Till mitt försvar kan jag säga att det är sena kvällar för min del, om jag vill hinna ut och träna. Jag jobbar ju mellan 2-5 kvällar per vecka och måste träna efter åtta då, plus att 90% av gångerna jag är ledig på kvällen försvinner Björn till verksta´n. Och han brukar komma hem runt tio, inte en chans att jag är fullt så vaken att jag kan mer än borta tänderna.

Nu ska jag pallra mig till jobbet.

Som vanligt var tredje helg. Som vanligt sitter jag med min kaffemugg och har precis avslutat en massa pappersskrivande.

Hade laddat till tusen för en mysig filmkväll igår. 2012 hade kommit från HomeEnter tidigare i veckan, jag hade köpt popcorn och smågodis. Slutade åtta och sedan gasade jag gärnet hem för att hinna med så mycket vaken tid som möjligt. Vilket var rätt lönlöst. Av olika anledningar satte vi oss inte vid tv:n förrän halv tio. Kvart i tio sov jag som en stock och har bara vaga minnen av något kaos i USA, svart president och sedan noll mer. Vilket j*vla uselt filmsällskp jag är. Jag som verkligen sett fram emot kvällen.

Ska se om jag inte kan se den filmen någon kväll i veckan istället. Men det är inte samma sak.

I morgon ska jag och Louise till E-tuna. (Jag ska egentligen inte köpa något alls. Har ett annat köp på G. Ni närmsta vänner vet ju vad det är. På tisdag ska vi träffa säljare och hyresvärdar/mäklare/whatever de vill kallas. Och när köpet sedan är klart kan jag prata mer om det.) Men jag behöver ett par nyare vårstövlar. Björn skrattade när jag sa det. Jag tror han skrattar än, om jag känner honom rätt. Men jag behöver faktiskt det. Så det så. Mina stövlar jag haft hela vintern har släppt i sulan och jag skulle behöva lämna in dom, men sådant blir ju aldrig av. Har tre par stövlar som ska klackas om. Och dessa som behöver lagas. Jag ska lämna in dom, någon dag... Men det är änså tyngre vinterstövlar, och det vill jag inte ha. Så snart snön smält från gångbanorna kan man ju faktiskt klä sig vårigare. Halva vintern har jag haft min Graningekängor, de med infällbara halkskydd under. Snajdigt med klänning och grövsta kängorna och raggsockor. Hoho.

Kanske ska köpa lite nya träningskläder också. Vårruset den 3 juni och veckan därpå TjejVättern. Ska bli så kul, om jag bara kunde komma igång och träna också. Jag trodde att jag fick benhinneinflammation av löpningen sist. Men det brukar inte komma från en dag till en annan, och mycket riktigt, nu har det släppt. Så det var bara ren och skär träningsvärk. Skönt det, benhinneinflammation tar ju månader för mig att bli av med. Bara längtar tills det blir ljusare på kvällarna, så man kan se vad man gör ute, ta våriga promenader och kanske en och annan löptur på elljusspåret.

Det kändes inget kul att gå upp i morse. Elis sa till mig: "Jag vill inte att du ska åka. Du åker alltid ifrån mig!". Killarna jagar upp varandra när jag ska åka, Elis blir skitledsen och Alvin tar efter. Det är hundra hejdåpussar och hejdåkramar och löften om att inte vara borta länge. Och så de gulligaste små lurviga huvudena som nätt och jämnt når upp till fönstret, sömniga vinkar och ledsna ansikten. Och så hem ett par timmar, pussa, mysa, bråka, skälla och så tillbaka igen. Ännu ett avsked som de blir så ledsna över.

Nu är det hög time för mig att diska muggen, släcka och låsa. Det har varit lungt här, sånär som på massa signaler i fel telefon. Svårt att göra något åt när det är låsta dörrar mellan mig och den luren.

Ja, alltså. Jag vet ju att jag gått upp i vikt. Därför var jag inte speciellt förvånad över att magen slog mot låren när jag sprang min runda igår. Mest arg, över att jag inte märkt det tidigare. Att jag fått sådan mage menar jag. Men ibland krävs det motion för att sanningen ska slå en i låren ansiktet.

Men rundan gick bra, vurpade en gång på en uslig isfläck. Sedan blev isfläckarna ypperliga ursäkter för att kunna gå istället för att tråkjogga.

Och väl hemma väntade en suprise. Låren var så avdomnade (av kyla, intalar jag mig. Inte av ansträngningen) att jag inte känt att det var min mobil som slog mot låren, och inte magen.

Lycka!

Idag är jag vabbandes. Första gången sedan förra våren tror jag. Är mästare på att ta ut komp, men har insett att det är jäkligt dumt att slösa mina injobbade timmar på det. När jag faktiskt får betalt för att vara hemma och killarna är sjuka.

Men så sjuka är dom, eller Alvin, ju inte. Mest smittande. Men han är pigg som en liten kanin och hittar bara på massa bus och hyss. Elis far mellan golv och tak och fick vara ute en timme själv idag, Alvin vägrar att gå ut.

Jag har faktiskt hunnit mycket, om jag ser till hur barnen härjat. Dammsugit och moppat, bakad blåbärskaka, städat ur dataskåpet och sorterat alla pappershögar. Nu ska jag sätta mig med lite foton tänkte jag.

Nu är det Alvins tur att drabbas. Plutten. Han har så hemskt många blåsor, Elis blåsor kunde man räkna. Alvins får man ingen överblick över. Dessutom har en del blivit infekterade, svullet, rött och ömt så han knappt kan stå. Tycker så synd om honom, och han somnade inte förrän ett i natt. Och sover fortfarande, när Elis vaknade vd sju följde jag med honom in och satte på en film. Så Alvin fick sova.

Lite kaffe och datatime och jag har det riktigt bra. Elis och jag åkte upp på stan efter maten igår, hyrde film åt oss och köpte lördagsgodis och handlade åt mormor. Elis var så mallig över att få följa med trots att det var sent på kvällen. Duffel och handväska hade han, och han hade sin plånbok och telefon där i. "Precis som du, mamma!"

Jag fick ägna först hela dagen åt Alvin, sedan kvällen åt Elis. Bättre dag kunde jag inte ha. Idag ska jag till ishallen och fota, ett uppdrag inplanerad sedan länge. Det ska bli spännande, jag har aldrig fotat i en ishall för så jag laddar med 27-75 mm och extern blixt. Och nyladdade batterier, allt för att undvika att kylan kör slut på batterierna. Sedan får vi se vad som blir. Hoppas på bra bilder.  

Nu ska jag ta lite mer kaffe och sedan slösurfa lite.

Usch, vilken kväll. Rullstol och modd hör inte ihop. Det är illa för alla inblandade parter. Jag är dyngsur om fötterna då mina stövlar inte tål snö och blask, de läcker och mina strumpor gick att vrida ur. Jag var plaskvåt om fötterna redan innan jag kom fram till jobbet nu ikväll, men jag lyckades få skjuts hem í alla fall. Bussen gillar inte det här vädret, ena torkaren la av på vägen till pappa & mamma tidigare idag, och den andra isar på sig och bara bygger upp snölager så det bara blir värre av att använda den. De sista hundra metrarna på 55:an körde jag med huvudet utstickande genom fönstret, för att över huvud taget se något alls.

Dessutom har cd-spelaren i bilen pajjat, den vägrar att mata ut skivorna. Och under de få minutrarna Björn och Louise använde bilen när de övningskörde i söndags hann de byta skiva till något annat än den Lundellskivan jag älskar. Och nu får jag inte ut den nya fanskapet. Dessutom fungerar inte radion sedan rådjurskrocken, för antennen släppte från sitt fäste så den sitter löst och smäller mot rutan. Men det hörs bara runt 60-70 km/h, under och över den hastigheten märker man inte skallret. Ja, och jag petade ju så klart och grejade, för att få ut skivan. Vilket gjorde att den fastnade. Och inte ens gick in. Så nu sitter den där i gränslandet mellan ute och inne och jag kan inte lyssna på radio och inte ens den kassa skivan Björn satte i. (Givetvis provade jag min personliga lösning på allt, att slå på den. Men det gick inte heller).

Om jag ska fortsätta reta mig på saker så har Björn slarvat bort min nyckelknippa. Han är högst skyldig. Han plockade in den från bilen, la den på byrån och nu är den puts väck. Ja, jag misstänker givetvis två små varelser här hemma. En barnstol stod vid byrån. Björns låda var öppen. Och uppepå stod två walkie-talkies. Men jag har provat allt. Pedagogik, hot, mutor och dåligt samvete-metoden. Ingen av de små säger ett knyst om något. I fredags var första dagen på åtta dagar som barnen var på dagis. Tillsammans med två andra. Alvin hade hunnit mycket. Bland annat skruvat loss spolknappen på toaletten. Och spolat ner den. Jag befarar att mina nycklar kan ha gått samma öde till mötes.

Jag jobbar visst i morgon också, förmiddag. Åt en kollega som är sjuk, och så tar jag ut komp på kvällen istället. Ganska skönt. Då har jag tid att reta upp mig på andra saker.

Nu har jag precis ätit upp resterna av lite grillad kyckling som fanns kvar här efter övriga familjen. Och nu ska jag ta en låååång varm dusch, och sedna lägga mig med min senaste bok. Det är också lyx, en tidig kväll och bra läsning.