Fetto?
Ja, alltså. Jag vet ju att jag gått upp i vikt. Därför var jag inte speciellt förvånad över att magen slog mot låren när jag sprang min runda igår. Mest arg, över att jag inte märkt det tidigare. Att jag fått sådan mage menar jag. Men ibland krävs det motion för att sanningen ska slå en i låren ansiktet.
Men rundan gick bra, vurpade en gång på en uslig isfläck. Sedan blev isfläckarna ypperliga ursäkter för att kunna gå istället för att tråkjogga.
Och väl hemma väntade en suprise. Låren var så avdomnade (av kyla, intalar jag mig. Inte av ansträngningen) att jag inte känt att det var min mobil som slog mot låren, och inte magen.
Lycka!
Kommentarer
Trackback
