bananabambi

Nä, riktigt så illa var det inte. Men jag snoozade telefonklockan som vanligt, sedan vaknade jag i panik när "panikklockan" ringde kvart över sex. Jag börjar sju, så då blev det brått. Sprang morgonpromenaden med hundarna så de fick kissa i farten. Typ. Men jag hann i tid. 06.55 checkade jag in vilket är klart godkänt. Sov inget vidare i natt, hörde att Alvin meckade runt i sitt rum vid två-tiden, sedan grejade han i badrummet länge och väl, och till sist smög han in till oss, viskade åt mig att han hade fyllt ett glas vatten till mig ifall jag skulle bli törstig. Sötnöten. Men sedan kunde han inte somna om, jag hörde hur han satt och snyftade i sitt rum. Då kliade det på ryggen och han nådde inte. Vilka söta nattliga bekymmer. Jag låg hos honom och krafsade honom på ryggen tills han somnade, men sedan var ju jag klarvaken. Åter till min säng, och då hade Elis kommit upp. Man får inte så hemskt mycket plats när både hundar och barn liggeroch trängs. Men det är mysigt så in i bomben.

Idag hoppas jag på att hinna hälsa på pappa mellan arbetspassen. Kanske får han följa med hem också, han kanske skulle bli utskriven. Nåväl, en liten utflykt på eftermiddagen alltså, innan jag ska tillbaka till jobbet.

Tittar bara in för att säga god natt. Elis sover sedan en timme tillbaka, och Alvin och Björn är nere i köket och grejar. Själv ska jag lägga mig och se någon video om bild/foto. Behöver lite inspiration. Även om jag har hemskt många roliga "småprojekt" kvar att göra, där kan jag hitta på saker. Men jag vill prova något nytt, någon ny metod.

Budade på en kista. En skitfin en, rå, fyrkantig, trären.

Fick ett mail i morse från säljaren, där DENNE dra sig ur. "Fick bättre betalt kontant".

Grrrrr!

Ibland är unik bara ett annat ord för speciell.

Som inlägget lyder så skulle jag vilja köpa tid. Men sedan kom jag ju på att det är precis det jag i viss mån gör. Genom att anlita Linas Matkasse, genom att gå ner i arbetstid. För att hinna mer som jag vill. Men ibland undrar jag om det här jag gör extra, verkligen är det jag vill? Eller för att jag inte kan säga nej? Men jag vill ju så mycket, och har svårt att inse att en del saker kanske skulle må bra att vänta.

Ni som känner mig vet kanske vad jag kör igång nästa vecka. Jag har lyckats minska ner det till en lite del av det som skulle vara från början. Men jag vill inte. Eller, innerst inne vill jag. Sedan tar det emot, och jag blir nervös. Känner att jag absolut inte kan. Samtidigt VILL jag ju, jag är tillfrågad, jag är önskad. Men jag är så motstridig. Vill bevisa. Och jag vet faktiskt inte för vem. Utåt sett känns det inte som jag behöver bevisa något, folk vet var det har mig, och det känns inte som jag ja behöver bevisa något för mig själv eller. För jag vet ju vad jag kan. Men på något sätt vill jag prova på, testa. Och jag tror, att för varje gång jag gör det där lilla extra, det där som gör mig nervös, vinner jag en liten inre kamp. Och tro mig, hela mitt liv - min tillvaro - består av invändiga konflikter och argumentationer. Med mig själv, mot mig själv.