bananabambi

Till max. I två dagar har jag förberett här hemma för att jag idag ska få iväg en hög beställningar. Idag när jag äntligen, äntligen har tid på mig.

Så blev jag sen från jobbet, fick jävligt bråttom, skippade i loppisen jag tänkte gå på för jag ville - ville - ville verkligen få det här gjort.

Jag har skrivit fakturorna, följebrev och etiketter. Och ska bara skriva ut. En enkel sak. Om det inte vore för att Björn kommit på den utmärkta idén att plocka ner min skrivare i källaren. "så kommer hela nätverket åt den, skitsmidigt!".

Låter bra, som alltid.

Funkar, mjaaa, (nu kommer det) inte direkt. Förvånad, någon?

Skrivarelendet står inkopplad till Björns monsterdator med två skärmar. Den är på. Och glor på mig. Hånskrattar säkert. "Jag är på din jävel, men du vet ändå inte hur du ska göra med mig, right!?" kan jag se den fan tänka.

Jag jag blir galen, sliter mitt hår och börjar snart lipa för jag hatar att aldrig någon satans jävla ting här hemma kan fungera som normalt, på ett normalt sätt för normala människor. Man ska alltid har en instruktionsbok i BH´n och verktygslådan i trosorna så fort något ska användas.

Så jag tänkte att jag ringer Björn. Hatar att störa honom på jobbet för jag vet att han har svårt att svara. Men det här är viktigt. Tre sekunder efter att signalen gett ton, så surrar det på byrån i hallen. Där ligger hans telefon.

Jag. tar. snart. livet. av. någon.