29 november 2011.
Jag stör mig så på folk. Ska jag vara ärlig så stör jag mig mest på arbetslösa, "mellan två jobb". Sådana som går hemma.
Som gnäller över petitesser. Som inte kan skriva, inte ens orkar bry sig om att rätta uppenbara stavfel. Som postar inlägg på inlägg på FB, om alla "svåra" bekymmer de dras med. Som visar halvtaffliga interiörbilder hemifrån på Jotexbeställda kuddar. Bilder på hemmamålade naglar. Möblerar om fem gånger i veckan.
Eller ger ut mattips. Tävlingar. Frågestunder.
Till sina fem arbetslösa vänner som läser bloggen (och jag).
Överöser "nya" vänner med lovord, för att sedan sluta umgås och skriva kryptiska, bittra FB-inlägg.
Ibland kan jag sitta en halv kväll och fundera ut riktigt elaka kommentarer. Men jag skriver dem aldrig. Man ska inte vara (onödigt) elak.
Jag skulle önska att dessa kunde skaffa ett jobb, träffa några vanliga människor som inte ingår i familjen. Skaffa normala bekymmer.
Ibland undrar jag om de personerna är konstiga pga att de inte har något jobb, eller tvärt om.
Jag gillar att bråka, komma med rappa kommentarer, argumentera. Men jag orkar/hinner inte engagera mig i sådana människor, som enbart fascinerar mig på negativa grunder. En slags "trafikolyckefashination". Man vill stå en bit bredvid och förfasas.
Och värst är väl kanske jag. Som ändå inte kan låta bli att läsa skiten.
