....
God morgon vänner :-)
Tråkigt att vakna upp till en regnig och kall söndag. Egentligen gör det inte så mycket, men jag har en studentfotografering mellan mina arbetspass idag. Och regn och kyla är inte det man vill förknippa med sin student. Enda fördelen är väl att ljuset blir bättre och jämnare av molnig himmel. Men det är ju knappast så att man vill dyka ner i gräset om det är blött och kallt. Hoppas det i alla fall inte regnar mer.
Jag sitter på jobbet nu. Igår var jag här 6.25. Idag 6.40. Jag börjar sju. Men egentligen gör det mig ingenting, har pysslat med mina uppgifter i lugn och ro istället. Nu tar jag dock en liten rast, och bloggar lite. Snart dags för ett avslutande telfonsamtal, sedan återstår att diska, släcka och larma på innan jag knallar vidare.
Ser fram emot morgondagen, vill vara ledig. Väldigt mycket. Hopps på en varm dag i morgon, skulle vilja låta Sonya bada lite. Har plockat mängder av fästingar på henne redan, funderar på om jag ska skaffa ett fästinghalsband i år igen. Nackdelen är ju att barnen inte ska krama henne då, eftersom medlet är så starkt. Men nu börjar ju barnen bli lite större, kanske kan överväga ett sådant halsband igen. Sonya har fått så mycket vårtor, eller ett par stycken i alla fall. Och jag tror alltid att det är fästingar. En sitter vid örat, och en på bringan. Oj var jag har ryckt och dragit i dom där.
Sist hade vi ett jättegräl, hon och jag. Hon hade fått färstingar i örat, och i ögonvrån. Inga drömställen precis. Speciellt inte med min vovve som värnar om sin integritet. Med andra ord - hon blir vrålarg om jag ska pilla i öronen och det dessutom gör ont. Dessutom grymt svårt att förklara för barnen varför jag "får" vara dum mot henne och inte dom. Men hon naffsar, och är snabb som en blixt med att hugga efter fingarna när jag ska ta färstingarna. Och jag blir galet arg på henne! Ryter från magen verkligen, visar tänderna, lyfter henne först upp och sedan ner backen snabbt som attan och ryter "Wrooooaaaar FYYYYYYYYY!". Och efter ett par sådana gånger så vet hon att det är lugnare för henne att låta mig ta fästingarna än att bråka om det. Och hon är en stor hund, hon är tjurig (hennes mamma var sådan, och tyvärr har Sonya fört det vidare på sina valpar) och det går inte att mesigt försöka tillrättanvisa henne, eller muta sig till det man vill. Och det är som om hon vet precis vad hon gör för fel, eller behöver bli påmind om hur man ska bete sig. För när vi haft en sådan dust, är hon lydigare än någonsin. Sitter still, lyssnar, kollar in mig och väntar på kommandon. Barnen blir dock helt förskräckta och tycker att jag är hemskt elak mot deras lilla vovve.
