bananabambi

Visst är det underligt hur en del hanterar konflikter?

Utan att bryta mot någon tystnadsplikt kan jag säga att det varit mycket konflikter på mitt jobb senaste året. Jag upplever att jag lärt mig väldigt mycket tack vare det. Bland annat att stå upp för mina åsikter, för ingen annan gör det åt mig. Eller att stå för det jag tycker, oavsett vem jag pratar med, och i vilket sammanhang. Och att faktiskt ta tag i problem som kan leda till förbättringar, istället för att vänta och hoppas någon annan gör det.

Samt, kanske en av de viktigaste, att låta andra komma till tals. Och inte köra över bara för att min röst hörs. Och, ännu viktigare kanske, kunna erkänna att man har fel. Utan att för den sakens skull lägga sig platt på rygg, "göra en pudel".

Men så ofta möts man av folk som kör huvudet i sanden. Som gärna bråkar och härjar, men när det väl kommer till kritan så är allt så bra, så. Det retar mig. Utåt är man en stridbar person som ingen ska sätta sig på, men inombords är man samma rädda person, som inget hellre vill än att ha ett gott rykte.

Det är ju jobbigt att bråka, man kan bli osams med någon.

Men för att få vind i seglen måste det blåsa. Man kan inte ständigt vända kappan efter vinden bara för att rädda sitt eget skinn.