Jag måste lära mig.
Att säga Nej.
Men dessa förbannade grodor som Elis släpar hem, jag blir övertalad. Så det är egentligen inte mitt fel att vi nu har en trecentimeters liten grodjäkel i bilen. Jag kan inte säga nej och det är ju så oskyldigt. Och vad är det egentligen att bråka om, antingen hittar jag den eller så avlider den. Jag är bara rädd att den lilla fan ska hoppa fram på mig, typ nedifrån taket. När jag kör. Eller att jag ska mosa den under gaspedalen. Jag tittade mer på grodorna än på vägen och sedan kikade jag bak till Alvin som sa något, och då frågade Elis: "Mamma, var är grodorna?" Det tog fem sekunder av ovaksamhet från min sida och grodorna hade skuttat ur burken.
När vi stannade vid Ekborgen släppte jag ut den andra grodan också, när Elis inte såg. Sedan grät han en lång stund när han insåg att han nog måste ringa morfar och tala om att de fina små grodorna hade smitit. Usch, det är inte lätt när man är liten. Alvin är mer lugn i sitt förhållande till grodor. Eller, sist hörde jag "vi plattar till honom med lastbilen" från Alvin, när Elis i ett ödmjukt ögonblick lät Alvin hålla en groda. Så, Alvin är för liten för att inse tjusningen med grodor. Eller för klok, vad vet jag.
Nu ska jag snart pallra mitt arsel till jobbet. Jag är egentligen ledig den här helgen, men vad gör man inte för lite extra pengar att vara snäll när det krisar (kval. övertid är inte fy skam någon gång ibland).
