Total makeover.
Det här med renovering, är det ett ont måste, eller en livsstil man inte vill vara utan? En möjlighet, att känna att man kan, får och vill påverka i alla fall något. Jag tycker ju att det känns som om vi aldrig blir klara, men ja. Det är ju så. Jag klandrar ingen, och allra minst Björn (det gäller att ha ryggen fri nu när någon som läser för saker vidare). Men, vi blir liksom aldrig färdiga. Saker går sönder och måste göras om när det väl är klart.
Duschväggen i stora badrummet är ju full av trasiga block sedan något år tillbaka. Förra veckan köpte Björn hem nya glasblock, och inom snart framtid hoppas jag på att glasväggen byts.
Sedan har vi golven på nedervåningen. Där vi pratat till och från om att byta ut. Det är repigt av hundklor, nött av Bobby-carbilar. Helt plötsligt blev det verklighet och vips hade vi bestämt färg och form och allt med det ena, och nu ligger ett dussin golvförpackningar och väntar. Golvet ska visst bytas innan jul. Det känns, ja. Snärjigt. Jag som tycker det kändes övermäktigt att lyckas pricka in både julstäd och byte av gardiner innan julgranen ska ställas in, jag får visst tänka om. För nu ska vi ut med alla möbler, och lägga om ett golv. Innan jul.
Tvättstugan är urplockad, tvätta gör vi i pannrummet, tumlar gör vi i verkstadsrummet och hänga tvätten gör vi i vardagsrummet. Ingenting finns i tvättstugan, den skulle renoveras till vintern så jag kunde köpa ny tvättmaskin-tumlare-torkskåp.
Trapphuset består av skivor på väggarna, de sista kom upp i veckan. Sedan ska det spikas panel på väggen, målas, trappen ska slipas och målas...
Lilla hallen nere saknar delvis golv, har man saker man inte vet adressen på kan man enkelt peta ner det där i sågspånet mellan golvbalkarna så slipper man fundera mer. Även tvärt om, är något försvunnet vet man var man kan börja leta... Öppet och luftigt. Kläder hängs sedan ett år tillbaka på spikar provisoriskt uppsatta.
Och trappen utanför har tagit två år, nu är den skitfin och står på plats. Oputsad, och omålad. Men där, den går att gå på.
Läser Björn det här får han en depression och blir övertygad om att jag beskyller honom för att det går sakta. Så är det givetvis inte. Han sköter renoverandet och jag markservicen, jag lyfter inte många fingrar för att hjälpa till, det är den krassa sanningen. Men jag håller mig, hunden och barnen ur vägen. Ser till att det finns tvätt, att golvet inte dammar igen och att det står mat på bordet och finns toalettpapper på toaletten. Vi sköter varsin del av tillvaron.
Men vi hindras av kvälls- och helgpass som ska jobbas, hundar som går i vägen och alla andra saker som envist pockar på både tid och uppmärksamhet, och som gör att det bara finns utrymme för en timme där, lite plock där och två timmar där.
Alla facbookvänner som tycks känna mig så pass väl att de kan skicka en personlig hälsning (när man inte ens fyller), kan man räkna med hjälp därifrån?Duschväggen i stora badrummet är ju full av trasiga block sedan något år tillbaka. Förra veckan köpte Björn hem nya glasblock, och inom snart framtid hoppas jag på att glasväggen byts.
Sedan har vi golven på nedervåningen. Där vi pratat till och från om att byta ut. Det är repigt av hundklor, nött av Bobby-carbilar. Helt plötsligt blev det verklighet och vips hade vi bestämt färg och form och allt med det ena, och nu ligger ett dussin golvförpackningar och väntar. Golvet ska visst bytas innan jul. Det känns, ja. Snärjigt. Jag som tycker det kändes övermäktigt att lyckas pricka in både julstäd och byte av gardiner innan julgranen ska ställas in, jag får visst tänka om. För nu ska vi ut med alla möbler, och lägga om ett golv. Innan jul.
Tvättstugan är urplockad, tvätta gör vi i pannrummet, tumlar gör vi i verkstadsrummet och hänga tvätten gör vi i vardagsrummet. Ingenting finns i tvättstugan, den skulle renoveras till vintern så jag kunde köpa ny tvättmaskin-tumlare-torkskåp.
Trapphuset består av skivor på väggarna, de sista kom upp i veckan. Sedan ska det spikas panel på väggen, målas, trappen ska slipas och målas...
Lilla hallen nere saknar delvis golv, har man saker man inte vet adressen på kan man enkelt peta ner det där i sågspånet mellan golvbalkarna så slipper man fundera mer. Även tvärt om, är något försvunnet vet man var man kan börja leta... Öppet och luftigt. Kläder hängs sedan ett år tillbaka på spikar provisoriskt uppsatta.
Och trappen utanför har tagit två år, nu är den skitfin och står på plats. Oputsad, och omålad. Men där, den går att gå på.
Läser Björn det här får han en depression och blir övertygad om att jag beskyller honom för att det går sakta. Så är det givetvis inte. Han sköter renoverandet och jag markservicen, jag lyfter inte många fingrar för att hjälpa till, det är den krassa sanningen. Men jag håller mig, hunden och barnen ur vägen. Ser till att det finns tvätt, att golvet inte dammar igen och att det står mat på bordet och finns toalettpapper på toaletten. Vi sköter varsin del av tillvaron.
Men vi hindras av kvälls- och helgpass som ska jobbas, hundar som går i vägen och alla andra saker som envist pockar på både tid och uppmärksamhet, och som gör att det bara finns utrymme för en timme där, lite plock där och två timmar där.
Kommentarer
Postat av: Sara
Ha ha, ja det är ett kaos. Vi har lite samma issue här hemma. Allt för mycket man vill hinna göra på ingen tid alls. Har jag tre timmar över, försöker jag beta av sysslor som normalt sett skulle ta fem timmar, på den tiden. Det är en otäck stress i kroppen. Ni får väl hoppas på julhelgen och några gemensamma lediga dagar, så får du ta hundar och ungar och fly fältet några dar så kanske Björne kan gå loss med stora hammaren och fixa? Kram. :)
Trackback
