Dumma glasvägg.
Jag har ett frostigt förhållande till vår duschvägg i glas.
Förra året tjongade jag i hälen i den metallist som omge ytterkanterna. Det blev ett riktigt, riktigt djupt hack i hälen.
Sedan började glasen spricka. Först ett. Sedan ett annat. Sedan började glasskärvor sticka ut, när glasblocken rör sig några millimeter av fukt och värme så lägger sig glasskivorna som som i lager på varandra. Björn fick tejpa med silvertejp. Sedan fick han tejpa näst block. Och nu börjar glasskärvorna skära igenom tejpen.
I alla fall. Glasen var bara en bisak. (även om det var skönt att få det på pränt. Det behöver ju uppenbarligen åtgärdas innan glasväggen rasar ner över barnen när de duschar)
I morse när jag duschade tjongade jag i armbågen i den här förbannade sylvassa metallisten. Den är inte vass om man tar i den, eller trycker på den. Men den är skitvass om man gör som jag, har lite för brått... Som jag har ibland ofta. Och det blev ett skitdjupt hack i armbågen, en jättelucka! Jag hatar blod. Jag kan knappt plåstra om barnen.
Papps! Vår glasvägg behöver din omvårdnad!
