Sorry.
Jag känner mig helt slut i huvidet. Gårdagskvällen resluterade i halvårets värsta migränanfall och jag la mig halv åtta samtidigt som jag klappade Alvins mage och sjöng "Blinka lilla stjärna" tills jag trodde jag skulle kräkas. Sedan kom Björn hem, och jag trodde jag skulle dö, och så var jag dessutom heöt övertygad om att jag skulle behöva stanna från jobbet idag. Fy fan vad dåligt jag mådde. Fick lämna Björn mitt i vårat kvällste framför tv´n, och bara rasa in i sängen utan att ens borsta tänderna. Kändes som om skallen höll på att klyvas. Fy fan för migrän. Idag har jag haft träningsvärk så in i bomben. I huvudet då. Tror jag har haft för mycket sista tiden, och så är jag skitdålig på att sköta maten. Jag blir ju så här om jag inte äter, och i går hade jag inte ätit någon lunch.
Men helgen jag jobbade var tuff, för jag satt vid datorn varje ledig minut och skrev. På lördagen jobbade jag ju 7-12 och 16-20, all tid däremellan satt jag och skrev, samt till elva på kvällen. Och dagen efter närapå likadant, inte fullt så mycket dataskrivande, men jag hade barnen hemma hos pappa&mamma samtidigt som jag ritade sex uppgifter, och dessa färdigställde jag och scannade på kvällen när jag kom hem från jobbet. På måndagen var jag egentligen ledig och det hade verkligen behövts. Men jag har ju lite extrauppdrag inom jobbet. Så på morgonen skulle jag utföra Något tillsammans med Någon (dumt skrivet, men ni som känner mig är ju införstådda i varför jag inte kan skriva mer), som blev inställt. Dessutom fick Björn vabba, då Alvin var dålig efter 2:a sprutan. Inte så kul för honom att vabba då jag faktiskt hade ledig dag. Heller inte så kul att han hann anmäla sin vabb innan jag insåg att min förmiddag var inställd. Suck.
Sedan var det ledsagning på kvällen, och det kändes att det varit många kvällar i rad. Ringde och fick en kompkväll uttagen med kort varsel, då jag kände att tisdagskvällen inklusive möte på förmiddagen skulle bli droppen. Jag hade haft huvudvärk hela helgen, och förmodligen feber i alla fall fredag-lördag, hade behövt vila lite under måndagen. Nu fick jag vila under tisdagen, och onsdagen var utkompad sedan tidigare.
Men under måndagen lyckades Alvin kliva på min dataskärm till den bärbara. Så allt blev dubbelt. I en väldig fart. Och hittade jag garantipapperna? Inte då. Jag vända upp och ned på ALLT här hemma. Svor och kastade saker. Jag var så jävla arg på röran vi ständigt har här hemma, på allt jävla sågspån och på klumpfoten Alvin som promt ska vara på allt och allra helst min dator. Fucking SUCK! Jag trodde jag skulle få en hjärnblödning, så jäkla stressad och uppjagad var jag. Inget kvitto - ingen garanti - ingen lagning av datorn = alla mina uppgifter kaputt borta. Nu hade jag ju tack och lov skickat in det sista 24 timmar tidigare, men ändå...
Men under natten kom jag på var jag kunde ha lagt kvittot. Så på morgonen därpå for jag ut och rotade i handskfacket i bilen, och DÄR LÅG DET! Kvittot! Uppenbarelse! Så under tisdagen följde pappsen med till K-holm där jag kastade in datorn, köpte en fettspäckad lunch på donken åt alla oss i bilen och åkte sedan hem till mötet. Och väl på jobbet läser jag mailen, och ser att jag ska ta med ett kopia på mitt HLR-intyg till skolan (att man gått utbildning i första hjälpen). Det letandet gav den kvällens dos av ilska, svordomar och högt blodtryck.
Väl efter mötet hade Alvin krossat en lampa under morfars övervakande ögon. Samt målat en förstärkare vit.
Jag lovar, den killen är högt och lågt.
Idag blev jag klar med mitt distansande, nu är jag äntligen undersköterska. Jag kan inte påstå att det varit speciellt svårt, alls. Det som varit svårt är ju att få till tiden, eftersom en del saker varit så tidskrävande. Men svårighetsmässigt har jag farit gräddfilem fram då jag validerat det mesta, och kompletterat där mina kunskaper brustit. Mycket av det har ju varit så himla intressant! Att få lära sig saker som jag, dagarna efter, kan praktisera eller känna ett "aha" av, det är hur skönt som helst. Jag fick så fina ord från min lärare. "Din chef ska vara mycket glad över att ha dig som anställd". Jag blev alldeles varm av att höra det. Och så tyckte hon att jag var vetgirig, ambitiös och målmedveten och inte rädd för att jobba. Tänk att man kan må så gott över lite beröm, jag har åkt på det hela eftermiddagen.
Nu ska jag gå upp till Elis som vaknat. Kanske ska fylla på mitt vetande med en alldeles purfärsk Illustrerad Vetenskap som kommit. Annars har jag också en färsk Historiska Händelser, också en tidning som kom här om dagen. Usch, det där är väl mer ett teckan på att jag början nosa på 30-årssträcket. Att överge Cosmopolitan och Veckorevyn till förmån för vetenskap och historia. Äsch, just det ja, jag är ju vetgirig. Det måste vara därför :-)
Men aj då, kom just på varför jag satte mig vid datorn, det var inte alls för att blogga. Det var för att uträtta bankärenden åt mormor. Hur var det nu, "inte rädd för att jobba", hrm...
