Alvin tjatspik.
Jag blir galen på Alvin ibland. Hur kan man födas så makalöst envis? Just nu ligger han på golvet, med ett ben och en arm rakt upp i någon slags "jag kan inte resa mig mamma hjälp mig oh vad detta är dramatiskt"-ställning. Han vägrar ställa sig upp, för han vill att jag ska hjälpa honom. Och jag vägrar. Han kastade sig på golvet av den enkla anledningen att jag inte tänkte hjälpm honom vända en strumpa rätt om han inte kom hir med den. Och strumpan ligger bredvid honom, men han vägrar röra den. Och nu vägrar han resa dig upp.
Han lindar mig runt sitt lillfiiinger, alla vet det och framför allt Alvin. Han har störtkoll på det. Passar det inte att dricka ur en gul mugg så hämtar mamma en rosa. Visst. För jag vet hur in i bomben gnälligt det blir om det blir fel, och Alvin kan gnälla och skrika i timtal över detaljer som inte blir som han vill. Och det är bara när jag är med som han gör så här. Det är då han får fel bestick, fel färg på muggen eller en macka smörad på fel sätt. Björn ger inte vika en tum för sådant gnäll därför blir han aldrig utsatt för det. Men jag är inne i en ond cirkel vad gäller Alvin. Han ger sig liksom inte. Så det slutar med att jag ändå ger vika, för att tiden rinner iväg eller Eliskraken kommer emellan. Jag har alltd anledningar till att ge mig just då.
Men än så länge har jag inte hämtat hans strumpor, eller hjälpt honom upp.
Idag ska vi ut i stugan. Jag brukar aldrig gnälla på vädret, snön har jag alltid gillat. Men idag. FAN också! Jävla helsikes förbannade snö! Det var ju underbar vår igår! Vi var ute i flera timmar mella mina arbetspass och det brände i ansiktet efter solen. Och så blir det ett sådant här äckligt bakslag med skitsnö.
Åhhhhhh.
