TjejVättern.
Nu är den avklarad. Eller, ja det var ju över ett dygn sedan. Men jag har inte haft tid att skriva förrän nu.Jag klarar knapp att sitta vid datorn, har en stukad vrist och det pulserar och bultar i hela högra benet.
Men själva cyklingen gick bra. Hade finfin ork, nya bansträckningen var kanonbra (om man bortser från mördarbacken som vi möttes av efter ett par mil). Stannade någon kvart vardera vid de första depåerna, och sedan cyklade vi på. Tappade Ciccis sällskap efter halva banan, och med bara dryga två mil kvar rasade jag i backen. En donna framför mig tappade sin mobil, tvärstannar och välter rak ut bland kommande cyklister, så jag far rakt in i henne. Tar emot mig med högerbenet, som fastnar i hennes cykel, och sedan ligger mitt ben mellan våra cyklar med mig över. My god så ont har jag inte haft sedan jag födde barn. Vrålade åt henne att för i helvete hjäla mig upp, gud så otrevlig jag måste ha varit. (Fick jordens samvetskval efteråt, och bad så mycket om ursäkt. När det hela faktiskt var hennes fel. Så typiskt mig. Men jag gillar inte att skälla på folk.) Störtgrinade eftersom jag var övertygad om att något ledband var av, helvete så ont det gjorde. En tant från gården där vi krashade kom ut med en våt handduk som jag fick hjälp att linda runt vristen, i väntan på en följebil att åka hem med. Men det kom inte något, inte under de 10-15 minuter vi väntade. Med tiden domnade foten bort, och så snart jag insåg att jag kunde stödja på foten bestämde jag mig för att fortsätta. Fan heller att jag, men ynka två mil från mål, tänkte ge upp. Tog en Alvedon forte och cyklade sedan med en fot, högern gick inte att använda. Väl i mål fick jag foten lindad av en sjukvårdare, och sedan har det varit lungt. Eller ja, foten är ju uppsvullen, benet bultar, och jag hoppar på kryckor, men inget är av.
Hemma på kvällen var det bara att visa goda sidan till, och åka på Björns systerns studentfirande här i Flen. Hemma var vi vid 22-tiden, barnen och jag somnade på studs och sov till 9.30. Eller, jag hade redan varit uppe två gånger, jag får aldrig sova på mornarna. Ena gången ringde pappa, och andra gången ringde Cicci som skulle ha sin kvarglömda jacka. Båda gångerna blev jag väckt. Underbart med sovmorgon, eller hur.
Skulle till badhuset med pojkarna, men det var sommarstängt numer, på helgerna. Åkte till pappa & mamma, pysslade lite och Björn passade på att få migrän. Han fick åka hem och lägga sig, och vaknade till liv någon gång vid fem-tiden då det var matdags. Sedan tog han Elis till farfar, och jag och Alvin stannade kvar här hemma. Alvin njöt i fulla drag av att få duscha i lugn och ro, äta sitt kvarglömda lördagsgodis i lugn och ro, och få se på Rorri alldeles utan bråk och avbrott.
Nu har vi druckit te, och jag ska hoppa i säng och sooooova. Eller ja, jag ska plocka fram dagiskläder och duscha först. Gääääsp.
Men själva cyklingen gick bra. Hade finfin ork, nya bansträckningen var kanonbra (om man bortser från mördarbacken som vi möttes av efter ett par mil). Stannade någon kvart vardera vid de första depåerna, och sedan cyklade vi på. Tappade Ciccis sällskap efter halva banan, och med bara dryga två mil kvar rasade jag i backen. En donna framför mig tappade sin mobil, tvärstannar och välter rak ut bland kommande cyklister, så jag far rakt in i henne. Tar emot mig med högerbenet, som fastnar i hennes cykel, och sedan ligger mitt ben mellan våra cyklar med mig över. My god så ont har jag inte haft sedan jag födde barn. Vrålade åt henne att för i helvete hjäla mig upp, gud så otrevlig jag måste ha varit. (Fick jordens samvetskval efteråt, och bad så mycket om ursäkt. När det hela faktiskt var hennes fel. Så typiskt mig. Men jag gillar inte att skälla på folk.) Störtgrinade eftersom jag var övertygad om att något ledband var av, helvete så ont det gjorde. En tant från gården där vi krashade kom ut med en våt handduk som jag fick hjälp att linda runt vristen, i väntan på en följebil att åka hem med. Men det kom inte något, inte under de 10-15 minuter vi väntade. Med tiden domnade foten bort, och så snart jag insåg att jag kunde stödja på foten bestämde jag mig för att fortsätta. Fan heller att jag, men ynka två mil från mål, tänkte ge upp. Tog en Alvedon forte och cyklade sedan med en fot, högern gick inte att använda. Väl i mål fick jag foten lindad av en sjukvårdare, och sedan har det varit lungt. Eller ja, foten är ju uppsvullen, benet bultar, och jag hoppar på kryckor, men inget är av.
Hemma på kvällen var det bara att visa goda sidan till, och åka på Björns systerns studentfirande här i Flen. Hemma var vi vid 22-tiden, barnen och jag somnade på studs och sov till 9.30. Eller, jag hade redan varit uppe två gånger, jag får aldrig sova på mornarna. Ena gången ringde pappa, och andra gången ringde Cicci som skulle ha sin kvarglömda jacka. Båda gångerna blev jag väckt. Underbart med sovmorgon, eller hur.
Skulle till badhuset med pojkarna, men det var sommarstängt numer, på helgerna. Åkte till pappa & mamma, pysslade lite och Björn passade på att få migrän. Han fick åka hem och lägga sig, och vaknade till liv någon gång vid fem-tiden då det var matdags. Sedan tog han Elis till farfar, och jag och Alvin stannade kvar här hemma. Alvin njöt i fulla drag av att få duscha i lugn och ro, äta sitt kvarglömda lördagsgodis i lugn och ro, och få se på Rorri alldeles utan bråk och avbrott.
Nu har vi druckit te, och jag ska hoppa i säng och sooooova. Eller ja, jag ska plocka fram dagiskläder och duscha först. Gääääsp.
Tjingeling // Hanna ♥
Kommentarer
Trackback
