Vila i frid.
Idag dog lilla Bosse, vår fina lilla katt. Hittade honom död under vår byggställning på tomten. Jag hade märkt att han de senaste dagarna varit hängig, han fick då vara inne mer än tidigare. Eftersom han inte är rumsren får han bara vara inne kortare stunder, och han har aldrig velat vara inne på nätterna. Men igår bajsade han på diskbänken, han var jättelös i magen, så då fick han gå ut. Hade tänkt att ringa veterinären under kommande dag, om han inte blev bättre i magen. Såg ju på honom att han inte mådde bra, men jag trodde inte han var SÅ dålig. Sedan såg jag honom inte mer, hörde honom jama ute och fixade i källaren så han kunde få vara där om han frös, eftersom han inte kan vara oövervakad i huset. Men han kom inte in. I morse anade jag att han blivit sämre, eftersom han inte hördes av. Och vid lunch hittade Sonya honom under vagnen med ställningen. Hoppas han inte led, vilken hemsk död att frysa ihjäl. Pappa hade byggt en koja åt honom som han kunde sova i utomhus, men han var aldrig sugen på att bo i sådant, annars hade ju det varit smidigt. Usch, jag känner mig så hemsk.
Jag hittade katten precis innan jag skulle hämta barnen på dagis, när jag rastade Sonya. Tänkte först bara kasta honom i soptunnan, men det kändes så ovärdigt. Dessutom tänkte jag att det var ett bra tillfälle för Elis att få kontakt med döden. Eller är det för mycket begärt för en treåring? Elis fick i alla fall ta farväl av honom, jag förklarade vad "död" var och han fick känna på honom, att han var kall och hård, och han fick se att det såg ut som att kisen sov. Elis verkade förstå, på sitt sätt. Han var väldigt inne på att vi skulle begrava honom på gödselstacken (ja, det är ju lika ovärdigt som spotunnan, men jag vill sjutton inte ha kissen i frysen i väntan på att tjälen ska gå ut marken). Jag talade om för dagis hur vi skulle göra, så de vet om han frågar. Jag frågade innan vad de tyckte, innan jag bestämde hur jag skulle göra, jag vet inte riktigt hur små barn kan vara för att kunna förstå något av det. Samtidigt är det ju en bra chans att få kontakt med döden, hade kissen varit överkörd är det ju inte riktigt lika trevligt *urr* Alvin var för liten för att förstå, han bara skrattade åt kissen som alltid, och ville krama och gosa. Men Elis förstod att kissen inte skulle leka mer, och att han inte skulle komma tillbaka när vi begravt honom.
Lilla Bosse ♥
Jag hittade katten precis innan jag skulle hämta barnen på dagis, när jag rastade Sonya. Tänkte först bara kasta honom i soptunnan, men det kändes så ovärdigt. Dessutom tänkte jag att det var ett bra tillfälle för Elis att få kontakt med döden. Eller är det för mycket begärt för en treåring? Elis fick i alla fall ta farväl av honom, jag förklarade vad "död" var och han fick känna på honom, att han var kall och hård, och han fick se att det såg ut som att kisen sov. Elis verkade förstå, på sitt sätt. Han var väldigt inne på att vi skulle begrava honom på gödselstacken (ja, det är ju lika ovärdigt som spotunnan, men jag vill sjutton inte ha kissen i frysen i väntan på att tjälen ska gå ut marken). Jag talade om för dagis hur vi skulle göra, så de vet om han frågar. Jag frågade innan vad de tyckte, innan jag bestämde hur jag skulle göra, jag vet inte riktigt hur små barn kan vara för att kunna förstå något av det. Samtidigt är det ju en bra chans att få kontakt med döden, hade kissen varit överkörd är det ju inte riktigt lika trevligt *urr* Alvin var för liten för att förstå, han bara skrattade åt kissen som alltid, och ville krama och gosa. Men Elis förstod att kissen inte skulle leka mer, och att han inte skulle komma tillbaka när vi begravt honom.
Lilla Bosse ♥
Kommentarer
Postat av: Sara
Nääe, stackars Bosse! Undrar vad det var för fel på honom. Hoppas som sagt att det gick fort så han inte behövde lida eler frysa, stackarn. Tycker du gjorde rätt med Elis. Det är nog nyttigt med en liten första kontakt med döden sådär. Elvira är väldigt intresserad av Pippi Långstrumps mamma i himlen. :)
Trackback
