Läs.
Sedan jag läst om Macus Birro och hans flickväns sorg över deras förlorade barn har jag följt hans blogg. Lite sporadiskt måste jag erkänna, men ändå. Främst är han sport(fotbolls)krönikör på Expressen, hade han fortfarande enbart varit det hade jag aldrig läst något av honom. Men för en tid sedan skrevs det om honom i ovan nämnda tidning, när han äntligen fick sitt tredje och denna gång levande barn. Och hans nuvarande krönikor i Expressen handlar allt som oftast om hans nya roll som pappa.
Mycket i den där krönikan stämmer så väl. Så himla ofta som jag tänkt att allt annat, alla bekymmer, all oro (saker som jag ändå är riktigt förskonad från just nu) liksom inte är värt mer än en fis i badrummet. Big deal liksom, jag har världens underbaraste, sötaste små killar att ägna tankeverksamhet åt. Låt folk tänka elaka tankar, snacka sitt skit (saker som jag, vad jag uppfattat det, också är förskonad från). Skulle det trassla sig, skit samma liksom. Varför bry sig om tjäbbel på jobbet när småttingarna vill blåsa såpbubblor. Peace and love liksom.
Jag älskar mitt arbete. Jag är en rätt löjlig man utan mitt skrivande. Jag älskar orden, meningarna, krönikorna och böckerna. Jag skulle bli en bra mycket sämre far utan mitt arbete. Jag skulle bli en lobotomerad apa med välling i håret. Så tror jag det är för de flesta av oss.
Vi behöver få rum och ro för oss själva, för det vi vill och drömmer om. Först då kan vi vara så närvarande som våra barn med all rätt i världen kräver att vi ska vara.
Men frånvarande far är inget annat än just frånvarande.
Det spelar ingen roll hur viktigt arbetet är, hur storslaget drömmarna tornar upp sig mot horisonten. Varje gång jag är där min son inte är, begår jag ett brott. Jag rymmer. Jag flyr. Jag försöker intala mig själv att tiden i arbetsrummet, tiden jag skriver varje dag, är nödvändig och viktig tid.
Jag sitter vid mitt skrivbord eller på tåget mot Stockholm med de andra viktiga männen i sina kostymer och våra argument är lika darriga och värdelösa som den moderna kvinnan när hon lämnar ifrån sig sitt barn till dagis, svärföräldrar, hyrda lekmammor, eller vem som helst. Som om ett älskat barn plötsligt bara var ett farthinder längs karriären. Grejen är att man inte kan få allt.
Det är dock ingen ursäkt för alla känslomässiga analfabeter till män som får barn och sedan håller sig borta på jobb, innebandy, pubrundor eller meningslösa konferenser.
Att bli farsa bräcker vilket litterärt pris som helst. Att sitta i soffan med Milo Santino i knäet en sen natt när vi försökt allt, bytt blöja, matat, burit, lekt, vaggat, lugnat, skojat och plötsligt, när solen masar sig upp ovanför hustaken runt omkring, får man världens vackraste skratt till frukost från mästerverket i knäet och man är berusad av trötthet men man är också världens lyckligaste eftersom man får betalt för sina slitsamma timmar med ett enda ögonkast, ett saligt leende, och till sist somnar han som en svettig, varm muskel på min axel och jag bär honom som en gondol genom rummen och viskar en massa hemligheter till honom medan han somnar, medan han mjuknar till varm kärlek i min famn, och det slår mig att ingenting av det hemska som händer mig är något att vara rädd för, och alla mina fiender, som ägnat år av sina liv åt att förlöjliga och håna det jag gör, det jag står för, och den jag är, är värda sina tända ljus i kyrkan, eftersom deras flottiga brutalitet inte kan nå mig. Jag är utanför deras räckvidd.
Jag trodde jag skulle lyckas skriva mig till en plats där inga fientliga fingrar skulle nå mig. Det gick inte. Jag skrev mig in i rustningen, i stället för ut ur den.
Först när jag blev pappa till Milo lyckades jag äntligen stå helt naken och skyddslös, helt och hållet sårbar på riktigt, inför världen. Naket är inte alltid vackert, men det är ärligt. Det är också djupt mänskligt.
Nu försöker jag låta lite av allt det ljus han lockat fram i mig att spilla över i det jag gör och det jag skriver. Jag är man så jag flyr fort-farande. Det gör vi män. Är vi goda och solidariska män, och det är faktiskt de flesta, så kommer vi dock tillbaka till vår familj, trogna, lojala, kärleksfulla och toleranta och först och främst är vi kärleksfäder för våra barn och goda män för våra kvinnor.
Vi behöver få rum och ro för oss själva, för det vi vill och drömmer om. Först då kan vi vara så närvarande som våra barn med all rätt i världen kräver att vi ska vara.
Men frånvarande far är inget annat än just frånvarande.
Det spelar ingen roll hur viktigt arbetet är, hur storslaget drömmarna tornar upp sig mot horisonten. Varje gång jag är där min son inte är, begår jag ett brott. Jag rymmer. Jag flyr. Jag försöker intala mig själv att tiden i arbetsrummet, tiden jag skriver varje dag, är nödvändig och viktig tid.
Jag sitter vid mitt skrivbord eller på tåget mot Stockholm med de andra viktiga männen i sina kostymer och våra argument är lika darriga och värdelösa som den moderna kvinnan när hon lämnar ifrån sig sitt barn till dagis, svärföräldrar, hyrda lekmammor, eller vem som helst. Som om ett älskat barn plötsligt bara var ett farthinder längs karriären. Grejen är att man inte kan få allt.
Det är dock ingen ursäkt för alla känslomässiga analfabeter till män som får barn och sedan håller sig borta på jobb, innebandy, pubrundor eller meningslösa konferenser.
Att bli farsa bräcker vilket litterärt pris som helst. Att sitta i soffan med Milo Santino i knäet en sen natt när vi försökt allt, bytt blöja, matat, burit, lekt, vaggat, lugnat, skojat och plötsligt, när solen masar sig upp ovanför hustaken runt omkring, får man världens vackraste skratt till frukost från mästerverket i knäet och man är berusad av trötthet men man är också världens lyckligaste eftersom man får betalt för sina slitsamma timmar med ett enda ögonkast, ett saligt leende, och till sist somnar han som en svettig, varm muskel på min axel och jag bär honom som en gondol genom rummen och viskar en massa hemligheter till honom medan han somnar, medan han mjuknar till varm kärlek i min famn, och det slår mig att ingenting av det hemska som händer mig är något att vara rädd för, och alla mina fiender, som ägnat år av sina liv åt att förlöjliga och håna det jag gör, det jag står för, och den jag är, är värda sina tända ljus i kyrkan, eftersom deras flottiga brutalitet inte kan nå mig. Jag är utanför deras räckvidd.
Jag trodde jag skulle lyckas skriva mig till en plats där inga fientliga fingrar skulle nå mig. Det gick inte. Jag skrev mig in i rustningen, i stället för ut ur den.
Först när jag blev pappa till Milo lyckades jag äntligen stå helt naken och skyddslös, helt och hållet sårbar på riktigt, inför världen. Naket är inte alltid vackert, men det är ärligt. Det är också djupt mänskligt.
Nu försöker jag låta lite av allt det ljus han lockat fram i mig att spilla över i det jag gör och det jag skriver. Jag är man så jag flyr fort-farande. Det gör vi män. Är vi goda och solidariska män, och det är faktiskt de flesta, så kommer vi dock tillbaka till vår familj, trogna, lojala, kärleksfulla och toleranta och först och främst är vi kärleksfäder för våra barn och goda män för våra kvinnor.
Mycket i den där krönikan stämmer så väl. Så himla ofta som jag tänkt att allt annat, alla bekymmer, all oro (saker som jag ändå är riktigt förskonad från just nu) liksom inte är värt mer än en fis i badrummet. Big deal liksom, jag har världens underbaraste, sötaste små killar att ägna tankeverksamhet åt. Låt folk tänka elaka tankar, snacka sitt skit (saker som jag, vad jag uppfattat det, också är förskonad från). Skulle det trassla sig, skit samma liksom. Varför bry sig om tjäbbel på jobbet när småttingarna vill blåsa såpbubblor. Peace and love liksom.
Kommentarer
Postat av: Sara
Kan inte annat än att hålla med till fullo. Man förstår vad som är viktigt i livet när man får barn. Och en klyscha men: Livet FÅR faktiskt en mening, en jävligt viktig mening dessutom. Allt innan dess är bara...trams typ. Och du, kan du länka till hans blogg så slipper lata jag leta i cyberrymden? ;) Kram.
Trackback
