Jogging.
Ikväll var jag helt inställd på att ta en joggingtur, men så började jag märka kläder till dagis, och vips så är klockan nästan nio. Och nu är jag för feg för att ge mig ut. Får ta det i morgon. Åt en skaplig middag med lite, lite korvgryta och potatis, och mestadels grönsaker. Älskar grönsaker, det är synd att det ska vara "lyx" att ha det hemma, normalt sett har vi mest kokta grönsaker, fast det är så trist även om det är gott ibland. Men idag var jag så hungrig när jag handlade, och eftersom vi hade all mat hemma så förköpte jag mig på grönsaker, blev ett mindre berg med tomater/paprika/oliver/olika sallader (Coop har jättefina färdiga blandningar av olika små salladssorter, det är kanongott!), grekisk dressing och fetaost. Mmmmm.
Nu ska jag ta över en svårnattad Alvin, och så ska Elis och Björn ner i källaren och spika. Elis är eld och lågor över att han får spika där nere. Med en riktig hammare. Fast den var för tungt att spika i brädor, tyckte Elis då. Så Björn förborrade i frigolit, då gick det kanonbra och Elis var själaglad. Sedan får han använda pappas stora borrmaskin och riktiga såg också, han är faktiskt riktigt duktig på sådant och älskar att få vara med. Han måste få vara storebror också, och faktiskt göra saker som lillebror är för liten för. Åka och storhandla, t.ex. Det gör bara stora pojkar. Och åka i pickupen och köpa brädor med pappa, som de gjorde idag. Det kan bara stora killar göra. Fika med oss på kvällen, det gör han ofta när Alvin sover. Även om det bara skiljer ett år mellan dom så är han ett år äldre, och störst. Jag tror det är viktigt att man inte tutar ihop barn, speciellt när de är av samma kön. De är olika individer, och ska behandlas så också. Elis kan mer än vad Alvin kan, och behöver få visa det. Men det är så lätt att man tar båda killarna, speciellt nu när Alvin blivit större och kan vara med på nästan allt vi gör. Då hänger de ihop, har man en med sig kan man lika gärna ha båda. Men mina pojkar mår bra av att vara själva också, utan sitt syskon. Alvin får ta egna chanser och beslut, det hinner han aldrig när Elis är med. Och Elis får visa vad han kan, utan att lillebror hänger i hasorna och "lägger sig i" (hjälper till/kollar läget enligt Alvin själv). Och jag uppskattar att få vara själv med barnen. Då kan jag prata och umgås helhjärtat med den jag är med, istället för att alltid ha halva uppmärksamheten på varje barn. Jag frågar Elis en massa saker men hinner sällan lyssna på vad han svarar. Med Alvin är det tvärt om, jag hinner bara höra hans missnöjen, men aldrig signalerna, eller han sätt att tala om vad han vill. Men påföljd att jag känner att jag mest tjatar på Elis, samtidigt som jag har Alvins missnöjesgnäll i öronen.
Nu ska jag ta över en svårnattad Alvin, och så ska Elis och Björn ner i källaren och spika. Elis är eld och lågor över att han får spika där nere. Med en riktig hammare. Fast den var för tungt att spika i brädor, tyckte Elis då. Så Björn förborrade i frigolit, då gick det kanonbra och Elis var själaglad. Sedan får han använda pappas stora borrmaskin och riktiga såg också, han är faktiskt riktigt duktig på sådant och älskar att få vara med. Han måste få vara storebror också, och faktiskt göra saker som lillebror är för liten för. Åka och storhandla, t.ex. Det gör bara stora pojkar. Och åka i pickupen och köpa brädor med pappa, som de gjorde idag. Det kan bara stora killar göra. Fika med oss på kvällen, det gör han ofta när Alvin sover. Även om det bara skiljer ett år mellan dom så är han ett år äldre, och störst. Jag tror det är viktigt att man inte tutar ihop barn, speciellt när de är av samma kön. De är olika individer, och ska behandlas så också. Elis kan mer än vad Alvin kan, och behöver få visa det. Men det är så lätt att man tar båda killarna, speciellt nu när Alvin blivit större och kan vara med på nästan allt vi gör. Då hänger de ihop, har man en med sig kan man lika gärna ha båda. Men mina pojkar mår bra av att vara själva också, utan sitt syskon. Alvin får ta egna chanser och beslut, det hinner han aldrig när Elis är med. Och Elis får visa vad han kan, utan att lillebror hänger i hasorna och "lägger sig i" (hjälper till/kollar läget enligt Alvin själv). Och jag uppskattar att få vara själv med barnen. Då kan jag prata och umgås helhjärtat med den jag är med, istället för att alltid ha halva uppmärksamheten på varje barn. Jag frågar Elis en massa saker men hinner sällan lyssna på vad han svarar. Med Alvin är det tvärt om, jag hinner bara höra hans missnöjen, men aldrig signalerna, eller han sätt att tala om vad han vill. Men påföljd att jag känner att jag mest tjatar på Elis, samtidigt som jag har Alvins missnöjesgnäll i öronen.
Kommentarer
Trackback
